Söndagen den 14 juni var alldeles särskilt regnig. Det hade nu regnat i över två dygn och det började gå oss på nerverna, se bara:
Nerverna, som sagt ...
Under denna irländska regn-reel började t.o.m. fotografen att tappa skärpan.
Efter ett snabbt och effektivt möte i vägföreningen och lite byte av blöta kläder åkte vi en sväng med det här släpet.
Vi hade först fått fylla i Jordbruksverkets blanketter om registreringsnummer på släpet och annat väsentligt om själva transporten. Micke han struntade i det, han bara såg till att backa så nära stalldörren som möjligt.
När backandet var klart var det dags att beväpna sig med havrehink och rep. Linda hade fyllt upp en av boxarna med ny, fräsch halm, hö och björkruskor.
Inne i transporten rådde spänd väntan på att dörren skulle öppnas.
Det var lite nervöst att hoppa ur släpet, men det gick. Här tittar Agnes ut. Micke tittar mest in.
Efter Agnes kom Alexandra och Anneli. Här är alla tre inne i boxen.
Efter en dag i stallet, där det mest handlade om att börja känna sig hemma så tittade plötsligt solen fram. Det var dags att lämna hästboxen och ge sig ut i fårhagen.
I fårhagen var det så mycket mat så det var svårt att välja var de skulle börja käka. Och sedan fanns det ju så mycket nytt att titta och lukta på så det var svårt att finna någon ro att bara äta.
Vi hade alla lusläst fårböcker den gångna veckan och läst det mesta som skrivits om våra får och fårskötsel. Förutom allt vi lärt oss om den utrotningshotade rasen Åsenfår hade vi snappat upp diverse sentenser och djungelordspråk. Det bästa ordstävet var:
Ett bra bete är bästa staketet.
Vi tycker nog ändå att vårt stängsel är fint.
Här sker inspektion av sagda stängsel.
När staketet var kartlagt gällde det att inspektera Stora stenen. Man kan se nästan hur långt som helst om man står där uppe.
Om man står tätt samlade känns det tryggt även om man står på en stor sten.
Man kan titta åt alla håll.
Här har Linda smugit sig fram till stenen. Det var så varmt och skänt i solen. Och så lugnt, ända tills ....
Ända tills Mira tog sig in i hagen och började valla får. Då tog A-laget en tur genom staketet ut på gårdsplanen. Här ses de runda en Renault.
Efter Renaulten var det dags att kika på en Suzuki.
Efter ett tag tyckte Linda det var nog med bil-koll och tog fram stora havrehinken. Notera särskilt den något bistra minen.
Då tyckte alla tre det var dags att ta sig tillbaka in i hagen igen. Och har de inte rymt igen så går de där fortfarande ...