I slutet av juli började vi känna av semester-stressen. Vi hade målat och byggt nästan hela månaden men ändå hunnit med diverse småbus, som vår tripp till Falkenberg. Linda och Daniel hade hämtat seldon åt Danakingen, så nu var det dags att prova.
Det gick mycket bra, här ses stilstudie på Långa rakan.
Så här såg hon ut när hon kom fram till oss.
Därefter var det Mickes tur. Han är ju inte alls lika rutinerad som Linda, så han råkade missa vägen.
Efter en vinglig runda i gröngräset var han dock på väg tillbaka igen. Micke var nyklippt, men Kingen svängde på stora luggen.
Linda tog det säkra före det osäkra och hoppade ner vid spakarna.
Efter detta var det Svisch ner till Valdemarsvik. Här är Nina och farmor med hundar och svamppåse.
Så här såg det ut när påsens innehåll tömdes upp på bordet. Notera den bleka, nästan vita färgen på kantarellerna. Den kommer sig av de är plockade i lövskog under hasselns djupa skugga.
Ingen rast och ingen ro. Vi beslöt oss för att söka lugnet i Dalarna. Vi hann bara vara där ett kort tag så hade vår lokale guide hittat det. Här syns guiden, i faluröda sockor, visa på kartan.
Jodå, visst hade vi hittat Lugnet. Det var så vackert.
Det var också mycket lugnt. Till och med skidliftarna stod och vilade.
Allt var lugnt till en början, men inne i stålskellettet brummade en hiss. Vi måste givetvis prova.
Efter en snabb hisstur och lite klättrande i trappor stod vi högst upp på toppen. Här är utsikten:
När man är så högt uppe gäller det att ha koll. Freddan höll kollen nedåt backen. Jan spejade ned mot sina skor.
Efter att ha mutat några turister att ta kort på oss såg vi så här glada och snygga ut.
När vi stod där och solade oss hörde vi plötsligt någon som ropade. Det var Nina som vi lämnat kvar nere på backen med hundarna. Om du kikar noga ser du henne vinka precis till vänster där den gröna överbacken slutar. Tittar du (extremt noga) längst ner till höger i bild ser du en knapp som föll ur Janne Boklöfs byxor vid skid-SM 1983.
Micke åkte (hissen såklart!) ned och avlöste Nina. Med vändande hiss kom så Nina snabbt upp i tornet.
Frderik vill så gärna demonstrera hur det känns i magen när man är backhoppare. Han tycker den här bilden fungerar rätt bra.
Eller den här, som visar Micke, Mira och Tez på utflykt nere på marken.
När alla tagit sig helskinnade ner letade vi oss tillbaka till fiket.
Vi tog en stadig tugga av den lokala glassen innan vi packade in oss i bilen tillbaka till Bengt i Jansheden, förlåt - Jan i Bengtsheden ska det visst vara.
Nu när vi fått känna på lugnet tyckte vi det var dags att dra tillbaka söderut igen. Men det är en senare historia.