Fredriks golfmorgon

Jag hade ju tänkt ta mig en behaglig sovmorgon, nu när jag är ledig och allt. Men nej då, då kommer de in och tjoar redan klockan halv sex på morgonen. Vill visst att jag ska följa med ut och spela golf (suck!).

Nå, in med alla prylar och iväg.

När vi kom fram var vi först på plan (jag menar - halv sju en onsdagsmorgon, vad hade man kunnat vänta sig?).

Fort ut med alla prylar igen, hämta scorekort och pegga upp med en sån där liten fånig träpinne.

Första utslaget och så var vi då iväg.

Jag trodde ju golf skulle vara en social sport, men här ser man bara ryggen av sina medmänniskor.

Sedan gäller det tydligen att välja rätt klubba också, det tar sin tid.

Nu är visst det klart, så nu är det bara att klappa iväg bollen.

Min far han går visst mest och pratar med sin känguru (den där bruna krabaten som sticker upp ur bagen). JaJa, det är väl bara att traska vidare.

Här har vi kommit ett stycke på väg. Mamma ligger mitt i banan, det lär heta fairway, fast pappa påstår att bara är snobbar som spelar där. Han är mera utåt kanterna där det tjocka gräset är.

Skadegörelse! Det måste vara kaniner eller mullvadar eller nå't sån't. Mitt i den fina, kortklippta gräsytan har någon gjort ett fult hål. Ingen av mina kamrater verkar dock vara intresserad av att hjälpa till med lagningen. Nä, nä.

Ännu en putt (fast med tanke på kroppställningen liknar det mest prutt). Jag kan skvallra och berätta att den där gick inte i.

Hål sju. Mamma som vanligt mitt i banan. Men här har hon tydligen gjort till tradition att tjonga in bollen bland de där snygga körsbärsträden som står där framme till vänster. Hoppas de klarar sig.

Jorå, träden står kvar. Fast inspelet gick lite långt, en meter utanför green (det där gröna i mitten). Gissa vad det hetat om gräset hade varit blått?

Ingen rast, ingen ro. Nu är det åttonde, banans värsta hål, nästan 500 gröna meter. Pappa daskar iväg bollen. Peggen såg vi aldrig mer till.

Äntligen på nian. Jag hade hört mycket om fåglarna i dammen. De var vakna allihop (förmodligen livrädda inför vad som väntade).

Konstigt nog sköt ingen av mina föräldrar ner bollen i vattnet. Fåglarna såg nöjda ut att ha klarat livhanken ett tag till. Nu förstår jag också varför ankor heter 'duck' på engelska ;-}

Medan de andra jagar vidare tar jag mig en paus och njuter av naturen.

Jaha, slut på lugnet. Nu ropar de att det är dags att gå vidare mot tionde hålet.

Jaja, jag kommer.

Elfte hålet. Jag förstår inte, om det nu finns ett enda dike på hela hålet, varför ska då båda två ner där och gräva för?

Nåja, nu kom de visst upp i alla fall. Putt, putt, så kan vi gå vidare mot nästa. (Börjar bli hungrig och upptäckte just att de mackor jag gjorde iordning ligger kvar på köksbordet. Inte en kiosk så långt ögat når.)

Snabbt vidare mot nya äventyr. Min far lyckas undvika den stora eken till höger. Det var tur, tror jag.

Min mor, som vanligt på den kortklippte delen av banan, jobbar på.

... och på ...

Nu är vi på sextonde, två kvar. Jag hade trott min fader skulle ner i vattnet till vänster, men han ordnade tidig lövfällning på några träd till höger i stället.

Stilstudie på morsan.

Mera hugg och slag.

När klubbhuset närmade sig blev jag så exalterad så jag glömde bort kameran. Nå, nu snabbt hem till mina mackor och ett glas kall juice i trädgårn.

I morgon bitti låser jag dörren och stoppar bomull i öronen.

/Fredrik