Vägen till Alglutt (och hem igen), forts.
Här hade vi börjat diskutera vad som var "hemåt" och vad som var "åt fanders". Vi beslöt oss för att gå "ditåt". Tittar du noga ser du att vi är på väg just ditåt.
Vackert så man fick tårar i ögonen var det. Här ses byn strax före Högved i solskenet.
Två tappra vandrare ses här forcera hagarna. Det var glashalt på mossan och alldeles jätteklabbigt i leran.
Sedan hoppade vi över/kröp vi under/flängde vi genom ett antal gamla taggtrådsstängsel. Inte en byxbak klarade sig. Därefter var det dags för nya spännande hagar.
Här är vi någon mil senare. Vi tror nu att Solberga ligger rakt framåt.
Här är vi inte riktigt säkra på vad vi tror.
Zelma, den stackarn, fick ett vasst strå mellan tårna och måste bäras en bit. Det gick dock strax över.
Därefter var det strapatser. Farmor fastnade i en klyka, alla halkade över berg och genom dalar. Fotografen tappade kontrollen över läget.
Plötsligt var vi tillbaka på en väg som vi kände igen.
Nu var det glada, om än trötta, miner igen.
Här kommer farmor och Zelma med återvunna krafter när det stod klart att vi skulle klara oss helskinnade.
Freddan traskar på som om han aldrig gjort annat.
Och så plötsligt VAR VI HEMMA.
Av med alla kängor och mössor och vantar och ner i första, bästa mysigaste fåtölj.
Andra, som inte hittade fåtölj, hänföll åt pyromani.
Nina bara njöt av att vara hemma igen. OBS! Hon har inte själv tömt alla snapsglasen som står på bordet.
Farmor och Zelma beundrar Fotografen.
Medan Freddan, däremot, kopplar av till fullo hemma vid datorn och sina Worms.
Notera hans självsäkra val av tröja med texten "Champion".
Berättat och fotat av
Foto Grafén