Resan till Skaraborg (å tebaks)

Vi började resan dagen före midsommaraftonen 2004. Först satte vi oss i vår fräsiga bil och körde iväg.

Sedan stannade vi vår fräsiga bil och klev ur.

Vi hade blivit hungriga.

Eftersom stadshotellet i Kumla inte hade öppnat än fick det bli MacDonald's, som ser ut så här just i Kumla.

Lite regnigt på utsidan kanske men, kanske just därför, mycket folkliv inuti. Vi konstaterade att det gamla ordspråket "Övning ger färdighet" inte gäller i Kumla, eftersom vi var här på hemväg från Göteborg förra året.

När vi hade ätit färdigt gick vi ut ur MacDonald's i Kumla.

Här ses Nina rätta till assessoarerna efter en färd i rutschbanan.

In i bilen igen.

Efter någon timmes färd var vi framme i Folkabo, ca en mil väster om Tidaholm. Linda var så nöjd med att vara framme så hon sprang runt och frustade på gårdsplanen.

Vi upptäckte raskt att vi var helt solo på gården (ja, bara vi och spökena alltså).

Vi packade ur bagaget och sträckte på benen. Tog oss ett lut i huset soffa, men ...

För att inte stelna till hoppade vi genast in i bilen och drog iväg till Gestilren, där ett stort slag stod mellan svenskar och danskar för sådär 800 år sedan (svenskarna vann såklart). Vi läste på vår läxa på skyltarna. Linda fattade nog lite fel, för hon läste på masoniten på baksiten.

För att hon skulle kunna ta igen skadan tog vi ett foto med oss hem.

å ett till ...

Sedan gick vi upp och fascinerades av minnesmärket (det är det till vänster på bilden).

Linda kom lite efter, det var en brant backe upp.

Även hon tittade på stenen, som såg ut så här betraktad från detta håll.

Sedan begav vi oss iväg för att träffa ortsbefolkningen. Linda har som alltid social talang.

När väl en hade vågat sig fram, kom det snart flera Skaraborgare fram och ville hälsa.

å en till ...

Sedan drog vi vidare mot nya upptåg.

Nina hittade plötsligt ett mystiskt hål i marken.

Det verkade så spännande så vi ville allihopa kika in. Vi ringde på dörrklockan och gick in.

Därinne bodde Jesus.

Det var lite spartanskt möblerat. Han hade inget bord så gästboken fick vi fylla i på en bänk.

Utanför hängde pilar där det stod "Utkiksplats". Det lät spännande så vi gick upp.

å upp ..

å upp ..

å upp ..

till vi kom ända upp på bergets topp. Där var en bedårande utsikt (även om det var lite mulet).

Freddan hittade en fårskock på andra sidan dalen och fick för sig att det var teleobjektiv i Mathias kamera (fåren syns som vita prickar i den gröna pricken som är en äng).

Sedan gick vi ner. Nina och Linda fuskade och tog trapporna. De modiga grabbarna tog sig ned genom att svinga sig genom lianerna.

Vi åkte sedan hem till vårt enkla käll och satte oss i en av våra enklare fåtöljer.

Fast efter ett tag tyckte vi det blev lite långrandigt.

Så vi drog in till det vackra Tidaholm igen. Där finns Vulcanön med den spännnade nöjesmixen "Mopeder, konst & svärd". Vad kan man önska mer?

Vi själva fick inget utbrott på Vulcanön.

Avbrott var det dock inne på turistföreningen. Trots ett vackert hus och en kul svängdörr gav det inte mycket. Vi drog raskt vidare.

På egen hand hittade vi en informativ skylt (nummer fem på denna resa).

Vi hittade också den ståtliga Tidan, som denna dag så lugnt flödade genom bygden.

Tittar man noga ser man en Tidaholmare i vattnet.

Men, är det ström och är det bro så måste man ju leka PUH-PINNAR.

Ett problem just här dock. Så här lugnt och stilla var det där farkosterna sjösattes.

Å på den här sidan där man står och väntar på att få se vem som kommer ut först ...

Ja, det var såklart flera som väntade

... där var det så strömt så man skulle behövt tevesporten på plats för att kunna avgöra vem som kom först nedför fallet.

Micke tog därefter fram sina gamla orienteringskunskaper och en just inköpt karta. Det var dock något fel på sist sagda för när det indikerades "Drottninggatan" befann vi oss bland träd med grönska upp till höfterna. Efter att ha vänt och vridit på problemet (och smugit oss igenom ett äldreboende) tog vi oss över "Kärleksspången" ned till ett lokalt näringsställe som kunde bränna oss varsin korv.

Efter all denna sightseeing blev det så dags för stångresning hemma i Folkabo.

Stången kom upp och folket fram, fast Bålstaborna höll sig mer diskret i bakgrunden. Kanske inte helt diskret eftersom man från värdfolket kom fram och undrade om vi upplänningar månne hade upplevt liknande seder förut. "Ja, därifrån ni kommer, alltså", som det framställdes.

Skaraborgare, om ni undrar, de gör så här när det är midsommar.

Därefter blev det inte helt överraskande "Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg".

Sedan åt vi makalös jordgubbstårta med Folkabokaffe.

Eftersom vi nu inte åkt bil på nästan två timmar kände vi en brinnade lust till just detta. Vi for ivär på mer kultur-spotting.

Här taket på en hemskt gammal kyrka (Fredrik rodnade och gick raskt ut igen).

För de mer bokligt bevandrade hittade vi denna skylt.

"Salige äro de som utan mand lefwa, de som i Herrans lag vandra. Salige äro de som hans wittnesbörd hålla, de som av allo hierta följa honom. som på hans wägom wandra, de göra ..."

Så sant som det är sagt.

Vi hittade också en annan skylt.

Och såklart några riktiga gånggrifter. Den här var sådär 5.000 år gammal och därför lite gräsbevuxen. Linda visar tjäckt fotografen åt vilket håll Falköping ligger.

Fredrik verkar först ha en annan åsikt om saken ...

... men sedan blir de rörande överens (puh).

Tårar. Det var dags att åka hem. Var och en packade vad den ansåg vara livets nödtorft. Fredriks idé om 3 kg Harry Potter kanske inte delades av alla.

Linda tyckte liksom jag att det var dags att bränna av de blixtar som fortfarande återstod i kameran (de hade fatiskt varit ganska mulet så det hade blivit en och annan).

Notera särskilt den proffsiga packningstekniken i bakgrunden. Alla prylar noggrannt nedstoppade i eleganta smärtingsväskor som synes.

Rummen, här Linda och Fredriks bodoir, rengjordes därefter minutiöst.

Å sen blev det drag i skrindan igen.

Mot Hjo (som alla kallade "Yes" dessa dagar) och Karlsborg. Där fanns en fästning som någon gammal stolle byggt. Så här elegant var entredörren (ungefär som hemma på Hägervägen).

Vi njöt såklart av det vidunderliga i skapelsen. Några av oss mindre än andra kanske.

Här har han som betalde kalaset fått sin namnskylt på dörren. Tanten i museet berättade att kungen, vid sitt första besök här, uttryckte sin förvåning över att bygget var uppfört i sten.

"Ja, hur så?" hade värdfolket frågat.

"Jo, med tanke på de räkningar som presenterats mig hade jag föreställt mig att man använde guld som byggnadsmaterial", lär monarken ha svarat.

Nå, så tokiga är vi nu ju inte längre i detta land.

I alla fall inte Linda som strosade vidare på murkrönet.

Hon tyckte hon hittat "sin" plats på fästningen. Lite så där lagom upplyft, liksom.

Fast hon fick snabbt konkurrens av fanjunkaren Fredrik P:son Patrickson d.y. som manade alla till uppsträckning.

Vi stod länge och väntade med huvudena böjda mot skyn, men ingenting kom nedsinglande den dagen. Den här stenen hade enligt inskriptionen singlat ned för länge sedan

Tja, så mycket mer finns väl inte att förtälja.

Vi undvek MacDonald´s i Kumla på hemvägen. Hittade i stället en krog i en by utan namn, där vi njöt av kebab med pommes och annat gott. Dagen efter undrade vi vad det varit i det där "och annat gott" egentligen.

Men det är en annan historia ...

Tebaks till sidan 1